Tom

Jag kräver inte mycket. Jag kräver egentligen ingenting, men jag skulle i alla fall önska att du åtminstone kunde göra det mina andra vänner klarar av. Det är inget stort. Bara en liten sak.

Jag har inte jättemycket kontakt med folk hela tiden. Och du behöver absolut inte svara så fort jag hör av mig. Det gör inget om det går en kvart, nå'n timme, flera timmar eller mer. Du behöver inte svara varje gång.

Men du svarar inte alls. Inte överhuvudtaget.
Ringer jag, går det fram signaler, men du svarar inte. Och du ringer inte upp efteråt. Inte senare samma dag, inte dagen efter. Du skickar inte ens ett SMS med ett "sorry, jag var upptagen, var det något viktigt?".

Du gör ingenting!


Du undrade om varför jag inte hörde av mig den gången jag jobbade i Kista, och jag typ ryckte på axlarna till svar. Det var egentligen inte helt sant. Sorry. Men det kändes fånigt att svara ärligt.


Sanningen.
Sanningen är att det bara gör ont!
Det gör ont att skicka ett meddelande till en vän, som man vet att man ändå inte kommer få något svar från. Jag blir illa till mods, magen mår dåligt. Det är deprimerande. Jag känner mig tom inombords.

Det kändes därför bättre att låta bli att höra av sig. Det blir liksom ett passivt negativt resultat, vilket är bättre än ett aktivt negativt resultat, om du förstår vad jag menar.


Jag är inte desperat.
Jag vill bara inte ge upp din vänskap. Jag trivs i ditt sällskap. Jag trivs med din kamratskap. Jag behöver inte mer. Det räcker.

Jag är inte desperat.
Jag önskar bara lite mer.

Såsom ett enkelt svar nå'n gång ibland.




(Ps. Tråkigt att en så negativ text skulle råka bli bloggens 100:e inlägg. Aja... Ds.)